Historier, berättelser, kanske även sanningen, kryddas ofta för att kunna återberättas på ett fängslande sätt. Något som ger den lite edge, något som fångar lyssnarens och läsarens intresse. Något som helt enkelt ger den det lilla extra. Det här är en liten berättelse om Emma Johansson, den Emma som jag känner. Den behöver inga överdrifter. Ingen kryddning. Hon har redan det lilla extra. 

Kort resumé för er som inte känner Emma: 

24 år, blond, Pajala, Luleå, Stockholm, Västerås och nu självklart Göteborg. Emma har hittat hem. Vägen hem startade en regnig novemberdag i Göteborg när Emma träffade mig, Frida. Vi skulle båda på samma intervju och Emma tog mig snällt under sina vingar och guidade mig genom staden på ett så självklart sätt att man kunde tro att tjejen aldrig gjort annat. I efterhand har Emma dock erkänt att hon egentligen inte var riktigt säker på vart vi skulle. Det gör inget. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Vi vann. Vi hittade till intervjun, vi hittade varandra och vi hittade en lägenhet som vi nu delar tillsammans.

Jag har insett (efter 2 månader i samboskap med fröken Emma) att det finns ett flertal olikheter oss emellan. Hennes favoritord är CP och mongo. Det är inte mina. Emma älskar hörn. Emma har hörn överallt. Jag kan också ha hörn, men alla hörn i hela världen skulle inte slå Emmas hörn. Nämnas bör dock att det gamla ordspråket ”ordning är till för idioter – genier behärskar även kaos” stämmer bra, för är det något Emma har så är det koll på sina grejer. Grym hörnkoll.

Något annat Emma har stenkoll på är musik. I mina ögon är hon ett musikgeni. Hon är också grym på filmer. I mina ögon är hon ett filmgeni. Hon är också besatt av skidskytte. I mina ögon är hon en skidskytteoman. Och jag ska absolut inte glömma att nämna hennes legendariska pingiskarriär! 10:a i Norrland och 2:a i Norrbotten. Tjejen går inte av för hackor!

Som ni kanske förstått av denna icke-blogg är både jag och Emma från Norrland. En stor likhet med andra ord, förmodligen den största anledningen till att vi ”bondade” den där regniga dagen i november. En stor olikhet i detta är däremot dialekten, jag har stolt tänkt behålla mina avtrubbade ord och schee-ljud. Emma pratar Stockholmska/Västeråsiska/Göteborgska med lite brytning. Men det är egentligen charmigt, detta är ju en del av hennes historia. Hennes historia som flyttfågel. På tal om flyttfåglar så nämnde jag tidigare att Emma bodde i Västerås innan hon hittade hem till Götet. Där har hon många fina vänner, några har jag till och med träffat. I Västerås lyckades Emma inte bara med att träffa en massa trevliga människor, utan hon har även med sig en kandidatexamen i psykologi. Tjejen är skärpt.

Hur avslutar man en historia om en tjej jag förmodligen skulle kunna skriva om i all oändlighet? Bra fråga. Denna berättelse har i alla fall inga som helst överdrifter, ingen kryddning. Bara 100 % Emma Johansson.

En färgklick i ett grått och regnigt Göteborg.