Av många kvällar i Skellefteå. Och jag har fått många insikter under mina veckor här uppe. Jag trivs i Skellefteå. Det är underbart att stiga upp på morgonen och sätta sig på cykeln, stressa de 3 km in till stan (är i princip alltid ute i sista minuten), jobba en hel dag, sen komma hem till mor och far, slippa laga mat, köra upp på Vitberget och springa några kilometer runt några små sjöar omgiven av skog och tystnad. Jag älskar att kunna umgås med de vänner jag har här hemma när jag vill, och utan att någon ska betala dryga 2000 kronor för att ses en helg. Det är underbart. 

Detta är bara en lite del av det jag älskar med Norrland, och då Skellefteå framförallt.

Men.

Jag längtar efter Göteborg. Jag längtar efter att bli irriterad över missade spårvagnar. Jag längtar efter att måsta ta taxin hem för att klockan är för mycket en torsdagsnatt. Jag längtar efter 19-kronors öl. Okej, 25-kronors öl nu för tiden. Jag längtar efter att döda monsterspindlar åt Emma. Jag längtar efter Anders. Jag längtar efter allt och alla. 

Om en vecka drar dessutom morsfars till Italien, alla vänner i all ära, men för en sällskapssjuk människa som jag är det inte så jättespännande att bo ensam i ett stort hus i en och en halv vecka. 

Frågan är om jag har modet att fråga min chef om jag får/kan/har möjlighet att börja jobba i Göteborg en vecka tidigare?

Det återstår att se.